Två år i energibranschen – reflektioner från en marknad i snabb förändring
Jag har nu arbetat heltid inom energibranschen i drygt två år, och även om det har varit både upp- och nedgångar tror jag aldrig att jag har lärt mig så mycket på så kort tid tidigare.
Något av det som nog har överraskat mig mest är hur snabbt marknaden har förändrats.
För bara några år sedan var förnybar energi på många håll fortfarande en relativt outvecklad marknad. Projekt handlades till helt andra värderingsmultiplar och många anläggningar hade extremt starka affärsmodeller. Många solenergiprojekt genererade mycket attraktiva intäktsandelar, och stora delar av marknaden förväntade sig fortfarande att utbyggnaden av förnybar energi nästan automatiskt skulle leda till starka och stabila investeringar.
På ganska kort tid har marknaden dock i många fall praktiskt taget kannibaliserat sig själv.
Projekt som tidigare låg på index 107 ligger nu runt index 79 eftersom utnyttjandegraden har sjunkit, produktionsbegränsningarna har ökat och elnätet helt enkelt inte har kunnat hålla jämna steg med den takt som Europa har byggt ut förnybar energi (VE) i.
Och ärligt talat tror jag att det har varit en viktig ögonöppnare för mig att inse hur stor skillnad det är mellan att bygga upp en produktion och att faktiskt integrera den produktionen i ett energisystem.
Det visar sig ju att produktionen inte längre är den enda utmaningen.
På många håll har integrationen blivit den verkliga flaskhalsen.
Det är också därför jag idag lägger minst lika mycket tid på:
riskhantering
regleringsfrågor
nätstruktur
anslutningsavtal
projektutveckling
systemtjänster
…som på själva utvecklingen.
En annan sak som verkligen har förvånat mig är hur snabbt batterier har gått från att vara något av en nischidé till att bli något som hela marknaden nu jagar.
På papperet låter det ju också rimligt. Batterier kan leverera systemkapacitet snabbare och billigare än många traditionella alternativ och samtidigt bidra till att stabilisera ett elnät som idag inte längre får samma naturliga stabilitet från stora kraftverk som är i drift dygnet runt.
Samtidigt kan batterier ta emot överskottsproduktion när elpriserna rasar och efterfrågan är låg, för att sedan mata tillbaka energin till elnätet när behovet återigen ökar.
Det är faktiskt ganska elegant.
Problemet är bara att det inte var bara vi som upptäckte det.
Det känns nästan som om det inte finns något elnät i Europa idag som inte är överbelastat av ansökningar om batterianläggningar.
Och det har faktiskt varit något av en överraskning för mig hur primitiva många av processerna fortfarande är. I många länder samlas ansökningarna om stöd fortfarande i en stor svart låda där projekten behandlas enligt principen ”först in, först ut”, oavsett om projektet faktiskt är moget eller bara består av en markplats på en karta och en nätansökan.
Det innebär att projekt med mycket bräcklig grund på många håll existerar sida vid sida med projekt där:
arealerna är säkrade
projektplanerna är färdiga
investerarna är redo
tekniken har valts
och hela genomförandeuppsättningen är på plats
…utan att systemet verkligen skiljer mellan dem.
Jag tycker faktiskt att det är ganska otroligt när man samtidigt ser en enorm investeringsvilja från både företag och privata investerare att bygga batterianläggningar som på sikt mycket väl kan bli en av de viktigaste pusselbitarna för att stabilisera Europas elnät.
De senaste åren har ju också visat oss att en stabil internetuppkoppling inte längre är något man kan ta för givet.
Strömavbrottet på den iberiska halvön förra året, då stora delar av Spanien och Portugal drabbades av strömavbrott, visade tydligt hur känsligt systemet kan bli när stora mängder förnybar energi ska balanseras i realtid utan tillräcklig flexibilitet och systemresurser. Miljontals människor blev utan ström och händelsen blev en ganska kraftfull påminnelse om hur beroende moderna samhällen är av ett stabilt elnät.
Samtidigt meddelade Energinet tidigare i år att elnätet på många håll inte längre har kapacitet att ta emot nya projekt och har därför lagt nya ansökningar på is. Och det är ju lite paradoxalt när en del av den batterikapacitet som man håller tillbaka potentiellt sett just är det som på sikt skulle kunna bidra till att avlasta elnätet och öka utnyttjandegraden, särskilt när det gäller solenergiproduktion.
Ett batteri belastar ju sällan elnätet just när det är som mest pressat och priserna går i minus. Tvärtom är ju hela logiken bakom batteriverksamheten just att köpa in el när det finns ett överskott och sälja tillbaka den när efterfrågan återigen stiger.
Jag tycker dock också att man börjar se tecken på att marknaden är på väg i rätt riktning.
Energinets nya riktlinjer för prioritering av projekt som minskar överbelastningen i nätet är enligt min mening ett viktigt steg. Kategoriseringen av batterier måste dock fortfarande komma på plats innan man på allvar kan öppna upp nätet för den typen av projekt.
I samband med Redispatch 2.0 har Tyskland försökt skapa bättre förutsättningar för batterier och flexibilitet i allmänhet.
Min känsla är egentligen att vi är på rätt väg, men också att vi fortfarande har en bit kvar.
Vi har själva haft ansökningar om batteristöd liggande i nästan två år, och det är först nu som de börjar närma sig ett beslut.
En viktig lärdom för mig personligen har därför nog varit att tålamod är en helt särskild dygd i den här branschen.
Och även om marknaden ibland kan kännas både trög, kaotisk och extremt komplex, så tror jag fortfarande starkt på hur viktig batterilagring kommer att bli i det europeiska energisystemet under de kommande åren.